Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1863, sida 2

Dagen derpå woro öfwerstinnan och guvernanten sjuka, endast Emma mar lika rask. Som hon emedlertid höll fin mor sällskap, fick ej Sebastian tillfälle att fe henne på hela vagen, men då hon mot fftymningen, efter gammal wana, gick ned i fällffapårummet, fann han henne der, till fin stora glädrje. Hon fatt wid ett fönster, till hälften dold af den röda fi dengardinen, och då han git fram till henne, såg han att hon gråtit. Han fattade hennes hand, fom hon icke tillbakadrog, och hwiskade: 7Godra Emma, äro wi nu mwmänner? Hon gaf honom en lång, innerliga bli och tryckte hang hand. Ni har på en tid grymt misskännt mig — huru kunde ni wäl tro mig wara nog owärdig att... att ... Mej, nej! utsäg det ide, för Guds ffull!... jag tror ev ju... jag tror er om allt godt... förlåt miga!... jag har warit vårattig, har warit sårande mot min barndomswän, mitt lifs räddare. At, nämn icke denna tillfälliga skuld, hwaruti ni kommit till mig. Glöm detta och säg mig ännu en gång, heligt och uppriktigt, om ni tror mig, tror mig fulltomligt. Emma knäppte fina små händer, höjde fitt tårfulla öga och hwiskade: Heliat och uppriktigt! ja, ja! Att Sebastian, fom lidit få många qwalfulla ftunder, fom fett fig få länge misskänd, nu, i glädjen öfwer att stå rentwagen inför den älskade, fattade de små sammanknäppta händerna, war ju ej särdeles underligt. Ej heller war det underligt, att, då han böjde sitt hufwud, hans läppar kommo att beröra berörde små händer. Det war ej en såång underligt, — tv för kärleken gifwes det inga under: han sjelf är det högsta undret — det war ej underligt, säger jag, att