Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1863, sida 2

de båda, efter att så länge hafwa lagt band på sina talorganer, nu lemnade dem få mycket friare lopp, till dess slutligen läpparne tystnade alldeles utaf, och om läsaren will weta hwarföre, så war orsaken helt enkelt den, att nämnde läppar under onämnbar fällhet brunno mot hwarandra. Månan började härunder att med fitt frodiga anlete titta in genom fönstret, och denna gång såg han äfwen en bland de skönaste syner, fom mår låga jord har att framwisa: twenne unga, warma, kärlelsrika warelser, som nyss framstammat den första, ljufwa bekännelsen. De unga tu kommo icke tillbafa från fin himmel8färd förrän öfwersten hördes taga i dörren. Sebaftian for häftigt upp och Emma funde med möda qwäfwa ett lätt utrop. Jag tror ungherrskapet Iefer ffymning, sade den fryntlige gubben. Hu! måns sken är farligt för ungdom, min flicka lilla! fortfor han och klappade Emma på den glödande finden, fom ännu war wåt af tårar. Men bewara mig! jag tror du har gråtit, mitt barn. Hwad will detta jäna ? . Emma kastade fig snyftande i fadrens armar, kysste honom häftigt och lemnade derefter hastigt rummet. . Swad tusan går åt flickan, Sebaftian? frågade öfwersten. Hon måste wara fär. Jag... jag wet inte, stammade älskaren. Du har näl icke pratat något tok för henne, helst nu, sedan hon ftår till dig i den största förbindelse en menniska fan hafwa till en annan. Jag will åtminftoue ide tro att tu få illa wedergällt den faderliga huldhet jag alltid bewisat dig. Herr öfwerfte! fare Sebastian med ädel mär