Norrländska Korrespondenten – 2 maj 1863, sida 3

Detta skratt gaf dödsstöten ät hennes behagsjuka. Det war koketteriets graf. Det signalerade en oundz wiklig reträtt från behagens rosengårdar till åldrens kalla dal. Halft wansinnig befallde hon fram sitt ekipage. Emma, orolia för fin styfmors heljsa, satte fig äfwen i täckslädan och Sebastian fit, fom han också önskade, åka ensam efter. Men det ftod ffrifmet i ödets bok, att denna minneswärda dags olyckor ännu ej nått sitt slut. Under wägen skulle en sjö passeras, emedan det gjorde en betydlig genwäg och isen redan war stark. Då de resande woro ungefär midt på nämnde sjö började de unga hästarne för täckslädan att göra sig bångstyriga, och kusken sag i mänskenet en mängd wargar komma luffande raka wägen emot dem. Hä starne, uppskrämda och omöjliga att styra, weko twert åt sidan och började att skena af alla krafter. Seba stian säg med förskräckelse hur det bar af just åt det håll der en flodmynning, eller ett så kalladt os war beläget, och hwarest isen war swag. Han piskade på sin häst och jagade efter fom en stormwind. — Af nå gra förtwiflade rop hörde han snart, att ten befarade olyckan inträffat: täcksläran låg i öppen wak. Djerf och beslutsam spände han ifrån fin trafware, lemnande den åt sitt öde, och sköt kappslädan framför fig till waken, för att med dennas tillhjelp hålla fig up: pe, i händelse isen skulle brista. Täckslädan flöt ännu ofwan wattnet och ångestropen fortforo att höras der: ifrän. Han lyckades att närma sig den på endast några få famnars afstånd. Nu ropade han åt fruns timren att de skulle öppna fönstret (dörren funve ide upplåtas för kringliggande isstycken). Emma, som i farans ögonblick war den rådigaste af dem alla tre,