Norrländska Korrespondenten – 2 maj 1863, sida 3

gjorde som han anordnat och fattade skickligt den ena tömändan, som han kastade öfwer till henne. Quyt nu tömmen kring ert lif, dyra Emma, och kryp få ut, få hoppas jag med Guds hjelp att rädda er. Skynda er, för himlens skull, och blif ide för skräckt om ni än härunder skulle sjunka något under wattnet! Jag har ett säkert fotfäste och här är isen ftarf, enligt de prof jag gjort. Nej, rädda först mamma, ropade ten ädelfinz nade flickan. Alla Sebastians utrop woro fruktlösa. Emma knöt tömmen om öfwerstinnans midja, aftog hennes ytterkläder och beswor henne begagna sig af det enda räddningsmedel fom förefanns. Ofmwerft: innan lydde machinmässigt, emedan förskräckelsen nä stan betagit Henne allt medwetande. Men när hon nu skulle krypa genom slädfönstret, som war temligen widt, tom wäl öfre delen af hennes wärda person lyckligen och wäl ut, men dermed stannade det också, i följd af hennes fylliga, moderna behag. Att dessa emedlertid måtte warit mera artificiella än naturliga, wisades deraf, att hon straxt derefter, wid ett nytt försök, med lätthet kom ut och plumsade tungt i det falla wattnet under ett förfärligt rop. Sebastian drog med kraftig arm tömmen till fia, och det lyda: deg honom att lyfta den nästan sanslösa upp på isen. Emedlertid försökte kusken, på Sebastians tillsägelse, att med fin knif sönderskära selarne, på det ci hästarne skulle draga slädan med fia i djupet. Denna fylldes ändock alltmera med watten och sjönk fynbar: ligen. Med brådskande ifwer kastare Sebastian åter ut sin töm, Emma mottog den, men slog den nu kring guvernanten. Cmma, älskade Emma! för Guds skull tänt på er fjelf! ropade Sebastian.