Öfwerstinnan, fom, lift de andra, förfärad betraktade det hiskliga djuret, drog fig derunder allt mera baklänges och fom således, utan att meta det, med sitt hufwud helt nära en bur, hwari en ung ba: bian från Auftralien förwarades. Denne faun ett utomordentligt behag uti att betrakta hennes granna bandoch blomsterprydda mössa och gjorde i glädjen de allrabesattaste hopp, under det han grinade förnöj: samt på sitt exet behagliga wis. Slutligen, ide nöjd med att endast betrakta, wille han äfwen känna fig före, och stack till den ändan ut fin wackra hand ger nom gallret. Med starka fingrar fattade han hastigt fom blixten ett dugtigt tag midt öfwer öfwerstinnans hjessa — drog derpå handen tillbaka — och — o, himmel! den wackra frun, ortens lejon, stod ver kal som en perukstock, ty besten hade anammat både mössa och det i många år med oändlig omsorg dolda löshåret. Öfwerstinnan stod der, säger jag, nästan ntan besinning, slät fom en kavaljersparoll, från hwilfen man bortblåst fjunet, aflöfwad fom det förbannade fikonaträdet; ej ett hår fanns på hennes hufvud. Men då alla blickar riktades på henne, då alla munnar drogo fig till ett försmädligt löje, fattade hon plötsligt hela höjden af den smälek, fom låg i den olycksaliga upptäckten. Hon uppgaf ett gällt ffri, ka stade shawlen öfver sitt hufwud och föll wanmäktig i gudernantens armar. Med Sebastians jemte flere andras tillhjelp fördes bon ut, och hon kunde i för stugan höra hur det återhållna ffrattet från alla sidor brast ut på det mest stormande sätt. Sjelfwa djuren instämde deri: lejonet och tigern röto, papegojorna skreko, björnen brummade, aporna, babianerna och Iekattorna hoppade och gåfwo från sig de gräsligaste ljud. O, hur helwetiskt ljöd det ej i hennes öron!