Norrländska Korrespondenten – 2 maj 1863, sida 2

gen, och i den sorgligaste sinnesstämning anlände de slutligen till staden, der han, utan att lyfta sina ögon, lyftade henne ur slädan, och sedan, med en djup bugs ning, tackade henne för det högft angenäma fällffas pet. Emma, fom bittert ångrade fin wisade hårdhet, war missnöjd med fig sjelf och med hela werlden. Ont Sebastian blott sagt ett wänligt ord, skulle hon warit färdig att afberja sitt fel, men nu mar äfwen han synbarligen retad och undwek i i fin ordning henne, hwilket gjorde att hon ej wågade nalkas Honom. Ack, hwad unga älskande onödigtwis plåga fig sjelfwa, uns der tet de plåga hwarandra! Herrar Leo Leonettis och Rolando Gacadorinis menageri mar denna afton talrikt besökt af ortens ftändsperfoner, fom nödmwändiat mille fe hwad få många majestäter förut skänkt sitt utomordentliga bifall. Då öfwerstinnan med fitt sällskap inträdde, samlades de flesta kring henne, fom nu med fin mans liga inftällfambhet och lediga umgängeston förtjufte en hwar. För henne, ortens lejon, kom man nästan att glömma menageriets. Men nu hördes signor Caz cadorini stöta i en trumpet, under det signora Cacaz torini wred ett positiv och en ung Cacadorini slog bastrumma. 3 detsamma inträdde signor Leonetti med den förfärlige elefanten, hwars förftånd nära litnare en menniffag. Åskådarne drogo sig åt sidan, för att se hur det kolossala djuret, med en virtuofite, fom skulle anstått en gammal rumlare, drog korken ur en butelj m. m. Men under tet elefanten med sin ofantliga snabels tillhjelp wisade sitt klara för: stånd, inträffade en händelse, för hwilken menffligheten ryser och fom häfderna önskare att förtiga — för att nyttja salig Wåhlins ord, rå han beskrifwer högstsalig konung Gustaf III:s mord.