Norrländska Korrespondenten – 2 maj 1863, sida 2

ord aftonen förut hade gifwit henne en gynsammare tanke om honom. Denna hade sednare på qwällen ytterligare blifwit stärkt af auvernanten, hwilten, tadfam öfwer Sebastians raska medwerkan till hennes förlofning, icke kunde nog prisa honom. Med ett ord: hans aktier stodo mångfaldigt bättre än han fjelf kunde inbilla fig. Men Emma hyste dock ännu tif: wel, och hon hade derföre beslutat att både plåga och pröfwa honom, innan hon tog honom fill nåder igen. Hwilkfen herrlig winter! sade Sebastian — ad, tet war längesedan jag hade det nöjet att föra för er! Förra wintern hade mi få många glada utfarter, men i år — har jag ide wågat att... Emma suckade. vEmma, hwarigenom har jag förtjenat ert mifnöje? ni undwiker mig ständigt — ni hatar mig... Emma suckade åter, men teg... Mi will icke en gång swara. Jag hade dock åt minstone rättighet att få höra de skäl, hwarpå ni stöder er stränga dom, ty det har äfwen den största brottsling. Ni är både orättwis och hård. Ni stöter ifrån er en ungdomswän, liksom det wore en leksak. Näwäl! jag fall foga mia i mitt öde, ehuru det fmärtar mig mer, långt mer än jag fan uttala — tillade han med rörd stämma. Emmas lilla hals wille mer än en gåna wrida jig mot den bakom sittande talaren, och hennes mun war flera gånger på wäg att öppna fig, för att taga Sebastian ur hans willfarelse. Men den manliga egensinnigheten hos unga, älskande flickor höll henne tillbaka. Hon fortfor derföre i sin tystnad; men hade Sebastian fett de tårar fom flöto obemärkt under bar hytten, skulle hans smärta ide warit få swår att ut: tala. Men nu teg äfwen han dystert under hela mi