Norrländska Korrespondenten – 29 april 1863, sida 3

det rätta, som så mäktigt talar i en ung, oskyldig flickas bröst, kom henne att blygas öfwer Sebastians förhållande, hwilket hon, irrad af skenet, jemte en obestämd känsla af swartsjuka, såg i de swartaste fir ger, och tankan, att wara sin styfmors rival, kostade henne de bittraste tårar, af hwilka dock endast den tysta natten war medwetande. Ehuru hon welat gif: wa sitt lif för wissheten om Sebastians oskuld, war hon dock inom fig få öfwertygad om hans owärdighet, att hon endast arbetade på att qwäfwa en känsla, fom alltifrån den tid hon lade bort dockan, utgjort hennes högsta sällhet. Utan att hon sjelf wisste det, hade hon lärt sig att älska Sebastian, den glade och wan: lige deltagaren i hennes barndoms lekar — men nu — nu skulle han glömmas. Man wet dock, huru det oftast aflöper med dylika försök: ju mera man will qwäfwa lågan, desto mäktigare flammar den upp, och de stridiga känslorna antända ett bål, på hwillet det oroliga hjertat slutligen förtäres. Wår hjeltes affärer woro således under några weckors tid temligen förtwiflade, som man ser, men ödet wille icke hans förderf, derföre togo de omsider en gynsammare wändning, och detta förorsakades, underligt nog, hufwudsakligast af en ung babian och ett halft tjog hungriga wargar. En afton sutto damerna wid sitt arbete och Eebastian Höll dem sällskap. Samtalet, hwilket för det mesta underhölls af öfwerstinnan, hwälfde sig krina hwarjehanda. Slutligen sade hon, att hon, på flera slägtingars enträgna begäran, ämnat sända Emma till Stockkolm fram på wåren, sedan mamsell Aman: das bröllop försiggått. Son fan der evertuera sig i musiken, tillade hon, och, hwem wet, äfwen göra ett godt parti.