en beröring, så ljuf, så elektrisk, att det nästan gick omkring för hans ögon. Det war förfta kfärletskysfen han mottog, men denna historias berättare fan ide bestämdt uppaifwa, huruwida hon, fom gaf den, war lika stor nylärling. Nog af — sedan guvernans ten lyckligen och wäl brutit isen, wisade fia wår guds man på det höasta läraktig, och han tycktes aldrig kunna nog swalka fin törst ur läpparnas rofentalfar. All hans blyghet war förgången: han hwiskade ord få ömma, hans kärleksbetygelser woro få warma, att Amanda på fullt allwar glömde Sebastian och hela werlden, och sam i en ocean af kärlek. Men war guvernanten lycklig i fin unga kärlek, fom inom tjugufyra timmar från ett nästan förtorkadt frö uppspirat till en skyhög stam, war deremot wår wackra hjelte så mycket mera att beklaga. Wäl hade han på ett tillfredsställande sätt gjort sig qwitt den känslosamma Amanda, men öfwerstinnan stod, ty wärr, ännu qwar, enwis i sin kärlek, som fordom den kartaginensiska Dido, och hon bemödade fig knappt att dölja den, buru retirv än Sebastian wid alla tilfalTen war. Emma, den fföna fienden till hans lugn, ansåg emedlertid detta endast fom en slug förställning, och det tycktes på henne, som om hon äfwen blifwit en fiende till hans person, ty hon flydde sorgfälligt hans sällskap, och när någon gång ett samtal icke kunde undwikas, wisade hon en så afskräckande köld, en så likgiltig fåordighet, att han slutligen knappt wågade lyfta fina ögon till henne. Emetlertid, om man nogare betraktare hennes bletnade find, nyss få blom strande och fyllig, om man såg in i det milda ögat, nyss få leende och klart, nu fördunkladt af ett rystert. moln, kunde man nog märka, att äfwen hon kämpade en swår strid. Den nästan instinktmässiga länsla för