Norrländska Korrespondenten – 29 april 1863, sida 3

Wid denna owäntade nyhet bleknade Sebastian och såg frågande på Emma; men det tycktes på henne, som hon knappt gifwit akt på sin styfmors yttrande, ehuru det så nära rörde henne sjelf. Hon satt tyst och orörlig, liknöjd för allt. Öfwerstinnan fortfor med en särdeles uttrycksfull blick på Sebastian: Wär frets blir mil då mycket minskad, men jag hoppas att wi ändock skola komma att trifwas i mår enslighet, eller hur, herr baron ? Ni, fru öfwerstinna, fom har en ädel mate, få wärd all er omsorg och kärlek, bör nog funna wänja er wid saknaden, men kanske icke så lätt jag, som, sjelf ung, älskar att fe ungdom och — okonstlade behag. Öfwerstinnan gaf Sebastian en blick, fom ingar lunda war nådig, och sade med häftighet: Jafå, jag wisste ite att ni war en få stor be undrare af ungdomen. ö Jag älskar ungdomen, swarade Sebastian med wärma, emedan den ej wet af några egennyttiga affigter, emedan dess uppsåt wanligen äro rena... men jag älskar den, synnerligast derföre, att den har en warm känsla för de pligter, religion och uppfostran lärt of anse fom heliga... Sjelfwa förwillelserna hos ungdomen fan man ide annat än förlåta: de härleda fig wanligen från stundens öfwerilning och ängras genast, då deremot den mera mognade ålderns äro frukter af en öfwerlagd plan och utgå från ett hjerta, som redan är förderfwadt och hwars begär måste tillfredsställas för hwad pris som helft. Öfwerstinnan såg ned, förwirrad: men för förfta gängen på mycket länge gaf Emma Sebastian en bir fallande blick. Hwad denna blick aladde hans hjerta! den uppwägde tusende gånger öfwerstinnans onåd, hwilken han nu säkert trodde fig hafwa förwärswat.