San låter ju mig fitta här och fria. Gud nåde mig för de lärda! Men jag måste wäl hjelpa honom på trallen. Hon fällde till ten ändan fin näsduk på golfwet, och då både hon och hennes stumma friare lutade sig ned, för att upptaga densamma, föll kyrkoherdens bref, hwilket hon förwarat i barmen, liksom Händel: sewis, derutur. mA, Gud! detta bref! ropade hon, i det hon reste fig upp, och dolde med handen fitt rodnande ans sigte; ni fer der ... Nu kunde friaren honettement ej längre tiga. Hastigt lossades hans tungas band och, lik Zacharias i skriften, hof han sin röst, talade och sade: Xq, jag fer den skrifwelse, i hwilken jag warit nog förmäten att anhålla om en himmel på jorden. Ni har icke blifwit förtörnad öfwer dess innehåll, utan med englalik godhet gifwit mig det saligaste hopp. Wågar jag nu utbedja mia, att från edra sköna läp: par få Höra bekräftelsen på min lycka? Will ni blifwa mata åt en man, fom wäl redan fett lifwets fom mar förswinna, men hwars hjerta ännu är rikt på kärlek och uteslutande tillhör er. Will ni blifwa min? Swigt din! snyftade Amanda, och, sjmerwaäldigad af den efterlängtade sällheten, att en gång få utsäga dessa ord, dignade hennes hufwud mot guds mannens bröst, så att han blef nödsakad att upper hålla henne i fina armar, hwilka nu troligen för för: sta gången lindades kring en flickas weka lif. Rode nande, som en ung novis, uppbar han sin älskeliga börda, troende sig wara försatt till de saligas åar. Bwigt din! hwiskade auvernanten å nyo, och i idetsamma kände ven lycklige älskaren på fina läppar