tal för fina fara pipor och böcker, kunde omöjligen få ett ord öfwer fina blyga läppar, ehuru han tydligen kunde fe det uppmuntrande leende, fom swäfwade på : huldinnans läppar. Han endast wred fin hatt och suckade, fom om hela Kinnekulle legat på hang be: llämda bröst, och fortfor endast att tiga. Den vme sinta guvernanten, ledsen mid denna pantomim, tänkte litsom Mahomed: will ej berget gå till mig, får wäl jag Iof att gå till berget. Hon läspade derföre med en blid, warm fom en aftonbön: vRor8! jag fer att både wärden och wärdinnan aflägsnat fig. Fär jag bedja herr kyrkoherden taga plats? Båda satte fig nu i en fönstersmyg, men wår hederlige kyrkoherde war lika stum, ehuru hans ögon började spela litet lifligare. Symiltet rysligt yrwäder! fortsatte guvernanten och jåg ut genom fönstret. 7Hmwad det på en sådan vag kännes ljuft och fridfullt att hafwa ett warmt hem! Ja, Gud ske lof för hemmet bär och der! tillade hon, synbart rörd af dessa ord, dem mamsell Bremer fedan nyttjat Fa, Gud fe lof!7 instämde lyrkoherden, och detta war den första gnista, hennes stål lockade ur hang linta. uTrifwes ni i ert nya hem? frågade derefter Amanda och fåg ned på golfwet. Mh, ja... men... men... TDet felas måhända någonting ännu, fore hon, temligen rätt på saken, och lekte härwid, fmåtotketterande, juft med det fingret, der förlofningsringen pli gar anbringas. Fa, jaa... stammade presten, men... men... Bet war då en ohjelplig farl! tänkte Amanda ...———