Norrländska Korrespondenten – 25 april 1863, sida 3

Ännu samma afton skref mamsell Amanda wid den tysta lampan följande bref, just med samma penna, som på morgonen blifwit formerad af Sebastian, och då innehöll en försäkran till honom om en nytänd, ewig himlaflamma: SHserr kyrkoherde! Fåfängt skulle jag bjuda till att skildra de blan: dade känslor, fom genomstormade mitt hjertas hjerta, mitt wäsendes wäsende, hela mitt andeliga lifs blom kalk, då jag i den tysta aftonstunden mottog edert lika owäntade, fom hedrande anbud. Jag har under brinnande böner till all god gåfwas gifware, till det hög: sta urwäsendet, skådat ner i djupet af min själs fälla, för att finna en wägledande tråd genom tankarnas labyrint. Mina böner och tårar hafwa ej heller mar rit fruktlösa: den allbetwingade oron, det perpetuella wacklandet emellan stridiga elementers, korsande ideerg magiska inwerkan, har wikit lif en tung morgondimma för Febi strålande audom. Jag känner nu ett få himmelskt lugn, en så säker tillförsigt, att jag nästan twekar det jag är samma wäsen, som ännu för några få timmar sedan, darrande och bäfwande, bönföll om gudaswaret på det klappande hiertats blyga frågor. Jag har noga pröfwat mig sjelf — jag har fett ned i de doldaste wrår af mitt eget hjerta — och re sultatet af denna sjelfpröfning har mwarit den lydfaligaste wisshet om, att jag med oändlig ömhet skulle kunna omfatta en ädel man; tt) i hwarje god gmwinnas blygsamma barm ligger fördold en slumrande gnista af samma sublima, alltuppoffrande kärlek, med hwilken Qonernas konung omfattar Alltet. Fader: och moderlös, utan fortune, står jag ensam i en werld, fom hittills skänkt mig föga glädje, men deremot otaliga djupt gripande och swåra pröfningar. Men eger