ypperligt tillgjord uppriktighet, att guvernanten inföfdes i fullkomlig säkerhet för sin fruktan, att hennes fordna känslor, nu i en hast tillbakaträngde liksom genom ett trollslag, någonsin warit förstådte. Hon räckte honom derföre sin hand och läspade: Altid är ni munter och rolig! hwem fan wara ond på er! Fåsom ett bewis på att jag åtminstone ide är det, tager jag er genast till min förtrogne. Detta bref — tillade hon efter en fort tystnad, med mycken blygsamhet — vetta bref har, fom ni wet, ett högst wigtigt innehåll, hwarpå en hel lefnads ohjelpliga olycka eller oändliga sällhet beror. Hwad skall jag swara? Följ er känsla! den är er Gud! ropade Sebaftian patbetifft. Anga fraser, nu längre! Sig mia fort och gott er uppriktiga, er wänskapliga mening. YFag säger då, att ni fort och godt bör swara med twå bokstäfwer: ett I och ett a. Kyrkoherdem är en förträfflig man. Han har warit förtjust i er sedan första stund han såg er. Ni har förtrollat hor nom med jöderländskan i norden. Han fan aldrig lära sig att försaka er — hans win är ypperligt, hans möblemang utsökt, hans bibliotek rikt, hans hjerta warmt, hand... Men ... inwände guvernanten. Änga men, då det är fråga om en man! Mi minns ju Schillers ord: Was man von der Njinute ausgescblagen Giebt keine Ewigkeit suräd. vHa, ha! väder ej swenskan längre till? ljöd en skarp röst från dörren. Adjutanten och guvernanten wände sig om och sågo öfwerstinnan. i Ksrlåt mig, min föta! fade hon med bitterhet