ärans man: hang anbud hedrande, oc jag tror... j jag tror att jag emottager bdet... Hon höjde härwid sitt öga mot Sebaftian. Det war naturligtwis tårdränkt, ty en länge fruktlös närd svöm war ju på god wäg att förwandla sia till den ljufwaste werklighet. Men ehuru kärleken till Sebastian i i haft blifvit utträngd af förnuftet, i förening med pastoratet, fårade det dock bennes känslor, att just han skulle wara öfwerbringare af det bref, som stiljde dem för ewigt. Hon fade terföre, ide utan en wiss bitterhet i rösten: Måhända att ni känner äm: I net för detta bref? Jag tror mig göra det — swarade Sebastian. Det är ett wigtigt ämne, men ett godt ämne — och sdet är med werklig Alädje... mölävje? — afbröt honom Amanda. — Ni glädja er? Gå, min herre! Kyrkoherden kunde aldrig wälja någon mera passande budbärare, ty han I ftulle naturligtwis winna vändligt på en jemförelse med er. Het fägnar mig på den wärda kyrkoherdens wägnar, att ni hyser sådana tankar, ehuru de ingar lunda äro smickrande för hang postillon damour I Men hur fan ni wara ond på mig? Det är twerte om jag, fom hade ffäl att wara ledsen — jag, fom alltid få strängt blifwit tillbafamifar, då jag någon gång wågat säga er, hwilket intryc era behag gjort på mig. Alla mina försök studsade tillbaka mot ert flara förftånd och er höga dygd. Ni är härd, ni är sträng, mamsell Amanda, men ni är derigenom lycdklig. Ni blir en wärdig, en yperlig prostinna, ty ni har aldrig warit så der sentimental och romantisk, som man påstår att auvernanter annars gerna äro. Han sade detta med ett så godt uttryck och en så .A— ——e —— 1Qy ——