Norrländska Korrespondenten – 22 april 1863, sida 4

Och just fom orden beföfer Amanda fwäfmate öfwer hennes läppar, besökte också Sebastian henne — och hon wardt mäkta förfärad, liksom hon skådat en vengel. Ni här? — ropade hon för: wirrad — hwad tänker ni på? — Men Sebastian framgick med säkra fteg och bad henne ursäkta en djerfhet, hwilken doc endast föranleddes af det renaste, det mest oskrymtade deltagande för hennes wäl. Strymtare! — suckade guvernanten med nedslagen blick och böljande barm. vSwarföre kallar ni mig ffrymtare ? — hwiskade Sebastian, fom aldrig riktigt kunde komma ifrån fin gamla kurtiswana. AM, hwarföre kallar ni mia förymtare 2 BHerföre att niie... läspade Aman: da och Meningen, fom ei tog slut, Uti en halijuck taltes ut. BHerföre att jag ide redan framlemnat denna dufmopoft — sade Sebastian, efter suckens fullbordan — och rädte henne med detsamma kyrkoherdens bref, fom hon, för att dölja fin förwirring, genast bröt. (Forts.)