Norrländska Korrespondenten – 22 april 1863, sida 3

Sedan flickan aflägsnat fig, utbröt öfwerstinnan: Ha, hwilken oförskämdhet! Denna fjolliga guvernant wågar höja fina ögon till Sebastian. OM han?. .. Han är så besynnerlig oh retire. Månne han fan hafwa nog dålig smak att... föredraga henne. Jag will ingenting säga, men jag skall bewaka dem... Jag måste emedlertid warna Emma för allt förtroligt umgänge med en få twetydig person. Hwilket erempel! — Trogen detta sitt beslut, kallade hon Emma upp till sig och lät henne förstå, att hennes förra guvernant hade en ganska twifwelaktig karakter; att hon hängde efter karlar; att hon skref vers m. m. m. m, tills slutligen hela historien och lappen på köpet fom fram. Emma fade ingenting; hon endast aret — gret öfwer sin styfmor, fin guvernant och bit: trast öfwer Sebastian, den lättsinnige, trolöse Sebastian. Denne, okunnig om alla de åskor, fom under hans frånwaro hopat fig öfwer hang oskyldiga hufwud, skyndade genast efter hemkomsten direkte upp i guvernantens rum, ännu något litet upprymd af fyr: koherdens starka madera. Wid hans inträde fatt hon med ett papper i handen, hwilket ite war något annat än den orobringande Stagnelianska fången till Amanda. För att öka effekten höll hon en ros i handen och sjöng med darrande röst nämnde sång, lämpad på hennes egna känslor: 3 blomman, i solen Sebastian jag fer. Kring jorden, kring polen Han strålar, han ler. J rosornas anda, J wårwindens pust Sebastian just Besöker Amanda..