Norrländska Korrespondenten – 22 april 1863, sida 2

De båda herrarne klingade och kyrkoherdens öga anistrade eldigare än drufwans saft. Derefter fade han: 7Sag är er på det högsta förbunden, som ingifz wit mig ett få ljuft hopp. Ensamheten här på lans det blifwer mig odrägligare med hwarje dan, och jag har redan ett par månader burit mamsell Amandas bild i mitt hjerta. Men — tillade han sorgset — jag har hitintills nästan aldrig umgåtts med frun: timmer och, ehuru jag alltförwäl wet huru en fär: leksförklaring bör wara, känner jag dock på mig sjelf, att det skulle bli mig omöjligt att muntligen fram ställa den. DE fan ni ju skrifwa. Smid medan jernet är warmt! skrif ännu i denna stund! jag erbjuder mig willigt att wara er postillon damour. Fort! ännu ett glas — och sedan till skrifbordet. Jag mill emels lertid gå ut och se mig litet omkring. Keslut och handling! — jag håller tusen mot ett, att ni lyckas. Sebastian gick ut och wår goda kyrkoherde fattade fin penna, den han ingalunda hade swårt att föra. Kärlet och win i förening gåfwo honom de förträffligaste koncepter och inom en timma hade han färdigt ett friarebref, fom kunnat tjena till formulär för alla dylika. När Sebastian åter inkom war det redan försegladt. Så snart han mottagit det, tog han afsked, emedan han fruktade att kyrkoherden kunde få ett anfall af fin wanliga blyghet, sedan winet upp: hört att elda hans i hjertats doldaste wrår herbergerade känslor, och återfordra brefwet. Denna fruktan war ej heller få obehöflig, ty när wär hjelte wäl war kommen i kappslädan och gjorde en klatsch med piskan, hwarwid det af alla krafter bar af, började fyrtoherden från sin förstuguqwist återigen af alla krafter att ropa: herr baron! herr baron! — wänta