Norrländska Korrespondenten – 22 april 1863, sida 2

———— ——— ——————— a—!Tö —e k qAy— — — wäl att det icke sker, ehuru hon sjelf ej öfwergifwit hoppet, hwilket också är den tråd, fom längst utfpin. nes af en stackars ungmö. Men hon är ju mwacder, bildad och älskwärd, och hwad hon har för en gudomlig röst sedan! Jag Fan aldrig förgäta med hwilket hänförande behag hon här: omdagen, då jag hade den äran att wara hos herr: skapet, sjöng Söderländffan i Norden af Geijer; och härwid började kyrkoherden, fom blifwit helt upprymd, att sakta gnola: Stundom afwen waken drömmer jag Under nordens kulna winterdag. Ögat kanner sig från ljuset stangdt, Men jag tänker, hwad jag fordom tänkt. Jag war idel öra, fortfor han derefter, och det smältande, wemodiga uttryck, den warma innerliga känsla, med hwilken hon sjöng slutstrofen: Lär, o lär mig att försaka — rörde mig nästan till tårar. Ack, hwad wille jag icke gifwa, för att dagligen få höra denna englarvöft! Ett ljus gick upp för Sebastian. Denna vuskan är lätt uppfylld, fade han leende, ja, ingenting är lättare. Ni behöfwer ju blott begära hen ned Hand. Den hederlige läskarlen blef röd fom en kokt fräfta. Tror ni... tvor ni werkligen att det ffulle lydad? Fa, ta mig fon tror jag ide det! Ett få godt anbud försmår aldrig en flicka, jom fett sin glada wår och en god del af sin mogna sommar förswinna. Hon skall skänka er sitt hjerta, och tacka Gud till, för att hon blifwit af med det. Eåledes, en skål för kärleken! en skål för Amanda! —