Norrländska Korrespondenten – 18 april 1863, sida 4

bewisade, då hon hastigt skrattade till, som det tycktes, af hjertans grund, och fade till Emma: Hwad säger du, mitt barn, om mig, gamla, förståndiga men niskan, fom här uppför tomedi. Jag gycklate med baronen och talade om den lycksalighet han en gång skulle länna, vå hans uttorade, unter utropet: ad, Eebaftian! första gången faller till hang hjerta. För att göra ret ännu åffårli nare lät jag ord och handling följas åt. Ha, ha, ha! Sebastian stod som på glödande kol. Han såg bedjandte på Emma, men hon gaf honom en blid, sträng fom domen, i bet hon pressade handen mot hjertat, liljom hon tänt en häftig plåga. Sswerstinnan, wänlig fom en fommardag, aick fram till dottern och lysste henne. Dufer få blek ut, läfspade hon, hmwad fattas dig, mitt barn ? Det fattas mig... det fatta min... åh, just ingenting, fare Emma med måldsam ansträngning, åtminftone ide ett godt sammwete. Du lilla toka, hwem wet ide det! Jag hoppas att wi alla här hafwa gora fammweten. Jag hoppas detfamma, swarade Emma ech kastade på Sebastian en pröfwande blick, som han tnappt kunde uthärda. (Hå du nu och spela, mitt barn, fade öfwerstinnan, jag skall imedlertid hålla en liten räfst med hushållerskan. Hwad tänter baron att göra i dag?, Jag... jo, jag skall begagna mig af det goda slädföret och helsa på wår nya paftor. Härmed tog han ett hastigt afsted och rufade på dörren. Han behöfde sannerligen luft. Snart satt han i flätan och nu först återkom han till full besinning. Fördvömdt! tänkte han — jult fom jaga gladde mig öfwer att ha upprest en skön byganad, ramlade den snöpligen ned. Emma måjtg naturligt: wis döma efter ffenct... hon måste nun mera förakta mig, då hon ide fan tro annat, än att jag beswarar hennes dåraltiga styfmors låga. Och denna guvernanten fevan! Få hafwa fil att Haga; öswer, det för mycken lärlek fallit på terad lott, men jag, olycklige, jag har tet. Hur skall allt detta fluta? (Forts.)