Norrländska Korrespondenten – 18 april 1863, sida 3

net och twänne stora tårar rullade öfwer hennes finder, då hon med höjdt finger hwiskade: ni är ovättwis! men bättre swikas, än swika... Derpå förswann hon. Sebastian qwarstod, på det ljufwaste öfwerraskad. Tårarna, orden, det höjda fingret — allt sade honom att han wisst icke war hatad, och denna wisshet fyllde honom med den lyckligaste känsla han någonfin erfar rit. Han stod ännu på samma plats, med glänsande öga och lågande kind, då öfwerstinnan inträdde och gick emot honom med sitt mest honungssöta leende. Word, hwad ni fer upprymd ut! — fade hon — ni liknar en general fom wunnit en seger. Hwad har händt? Ingenting — stammade Sebastian — men hur kan jag wara annat än glad, då jag wistas i ett hus, der jag bemötes med få mycken godhet. Oftverftinnan gaf honom ett af fina alltför hulda ögonkast och hwiskade: At! Sebastian, ty få förtroligt wille jag få gerna benämna er, tala ide derom. Det är twertom jag — wi mille jag säga, — fom hafwa er att tacka för den trefnad här råder. En man, ung och älskwärd såsom ni, blir alltid en pryd nad för det hus hwaruti han wistas. Ack! lofwa mig en sak. MM öerna — men hwad dä?v Sfwergif oss aldrig. Anse alltid wårt hus för ert rätta hem. Ni met — tillade hon och fattare hans hand — att ni i mig har en den mest tillgifna och warma wän — att ni bar en ... Blott en sak — afbröt henne Sebastian med en djup bugning — ffulle funna förmå min, att ide för alltid begagna mia af ert ädelmodiga tillbud. SIh hwilken då?