Under det Sebastian reciterade denna vers, få stes Emmas blickar sorgset, ja, nästan förebrående på honom, Ni har ett godt minne — fade hon med något osäker röst — och tyckes älska skaldekonst, för att döma efter de afskrifter ur wåra poeters arbeten, hwarmed ni så flitigt förser mamsell Amanda, och fom hon lika lifligt lär fig utantill... men hwad be träffar den vers ni nämnde, har jag juft lagt ett märke wid densamma, tt äfwen mig har den rört. Den man wärderar mill man få gerna tro om godt — om ban än ide förtjenar det. Men hellre wille jag dö, än swika någon, det wet jag... Ni talar få allwarsamt, alldeles fom ni någon gång bade blifwit swiken. Men hwem skulle wäl funna swika ett få ungt, oskyldigt och godt wäsende — tillade Sebastian och sökte att fatta hennes lilla hand, den hon dock mulnande drog undan. Jag har länge gissat, att ni måste på något sätt wara missnöjd med mig — fortfor Sebastian — ni är ide mera samma Emma, fom ännu för några månader sedan hade få fullt förtroende till mig. Men det är sannt — ni är ej längre barn, ni är en fullwäxt dam, skön och rik, hwilken alla gifwa fin hyllning. Den som blifwer firad, alömmer lätt fina ungdomswänner. Ni är dessutom dotter af min öfwerfte — tillade han bittert — 7och fordrar måhända i denna egenskap samma djupa, stumma respekt, fom egnas honom. Om ni få befaller skall den äfwen hidanefter bewisas er... vax Ett drag af stolt missnöje lägrade fig på den fö NA flickans Hanns ocs offor on ffräna blic Hå Soba