Norrländska Korrespondenten – 18 april 1863, sida 3

U Jag kunde ju t. ex. ändtligen en gång bli kär och få det infallet att gifta mig. (SHifta er? store Gud! hwad säger ni? ropade öfwerstinnan bleknande. Kanske, kanske att ni redan äv... är engagerad. MNej, tywärr! men jag säger blott att det kunde hända, och då är jag naturligtwis ej längre en pad sande gäst härstädes. ME — fade öfwerstinnan med smäktande öga — tänt ide på något sådant. Tro mig, ätktenffapets stig bär mera törnen, än rosor. Nu är ni fri och lycklig. Ni har wänner, fom alla älska ev warmt. Lef för dem, liksom de wilja lefwa för er! Öfwerstinnan talade wäl här i pluralis, medan hennes blid bestämdt påminte om singqularis. Jngen under således att wår hjelte befann sig i en brydsam förlägenhet, ty nog måste det wara bra qwistiat att älskas af mor och dotter på en gång. Ehurr ej just fri från behagsjuka och sprättaktighet, war han dock en i botten hederlig och oförderfwad Ynaling, med fin känsla för det tillbörligFa. Denna känsla fom honom nu att rodna, liksom Josef inför Potifars hustru och ur stånd att swara något på öfwerstinnans twetydiga ord, tillgrep han, för att dölja fin förwirring, ett annat medel, otwifwelaktigt det sämsta han kunde wälja: han fattade nemligen hennes hand och tysste den öd: mjukt. Mera behöfdes ej, för att få den mogna frut: ten att falla i hans armar, unver ett smältande utrop af: ad, Sebastian! Ögonblicket derefter hör: des från dörren ett smärtsamt 7DOH! och då Scbustian förskräckt såg dit, fann han, Emma stående lit: blef, ännu med nyckeln i hand. Öfwerstinnan, kanske ej få alldeles owan wid öfwerraskningar, hade en utomordentlig presence diesprit, hwilket hon nu bäst