Norrländska Korrespondenten – 18 april 1863, sida 2

pennan, det olycksaliga wittnet för sanningen af vf werstinnans ord, under shawlen. Ha! ni rodnar, min söta! Det är en tyft be: tännelse. Hwarföre få wi ide njuta af edra fnillewerk? Af tacksamhet borde ni åtminstone wisa baron fostren af den penna, han alltid är så beredwillig att skära. . Med en finhet, som skulle anstått en gammal di plomat, inföll Sebastian: Mamfell Amanda hyllar måhända den latinske poetens föreskrift, att låta ett arbete ligga i sjn år, innan det allmängöres. Om så är, få wi wänta länge, ehuru den aldrig kan wänta för länge, fom wäntar på något godt. — Härwid afstannade samtalet, och den ångande drycken förtärs des. Genast derefter gick öfwersten ut, för att se om sitt stall. Guvernanten aflägsnade fig äfwen med ned slagen uppsyn, och då öfwerstinnan i något ärende utfallades af en domestik, befann fig Sebastian ensam med Emma, som återigen bläddrade i sin bok. Nu will jag hålla tusende mot ett, att icke en bland tusende icke kan gissa den hwardagliga fråga, Sebastian framställde, för att inleda ett samtal. Frågan war naturligtwis hwad bot hon läste. Emma uppslog fina sköna, bruna ögon och fmwac rade med låg röst: RKonunng Enzio, af Nicander. Den innehåller många wackra ställen, fare Ser bastian. Jjynnerhet behagar mig Enzios sista fån ger, eller råden till hans son. Jag glömmer aldrig ve sköna orden: Tro den du alskar; bedrager han oc 3 Torka din får, men bedrag ej tillifa! Bättre oc sallare kallar jag dock Swikas — än fwifa.