Norrländska Korrespondenten – 18 april 1863, sida 2

du när jag friade till dig på den der hofbalen. Men annars är det nu för tiden ett satans pryderi, fom skall råda i allt, synnerligast i språket. Om jag får ger skrof, eller ett annat synonymt ord, kan ju wara alldeles detsamma. Man säger ju feepps-ferof, utan att rodna, men funnes det ett annat ord för detta, så besitta mig, började icke allt hwad qwinna heter att nappa i den oskuldshwita näsduken. Zcke får man säga fin, utan man skall säga fyrfotingar, liksom det icke funnes andra djur på fyra fötter; mer än hälften af de dyrbara lemmar, Gud gifwit oss, och fom wi få förträffligt mil behöfwa, få aldrig nämnas, och ingen menniska törs tala om, att hon har ondt i magen, hur förfärligt det än mwärker. Under det öswersten höll denna föreläsning i språket för fin kära hälft, hade Sebastian med den likgiltigaste min i werlden lemnat pennan till guvernanten, fom mottog ten med darrande hand, och då hennes blygsamt nedsänlta öga warsnade, att pennans rör äfwen denna gång war laddadt, fylldes hon af re ljufwaste förhoppningar, hwilka litwäl något minskades, då Sebastian helt torrt yttrade fin farhåga, att pennan måhända ej wore få god han önskat, emedan han i dag wore så tung i ögonen, att han knappt funde fe udden. Derpå aflägsnade ran fia, utan att en gång gifwa poetissan en blick, men det korta ams talet hade ide undgått öfwerstinnan, fom med en nås gon ironisk ton fade till guvernanten: Kors! ni måste hafwa slagit er på författarffapet, efter ni jemt behöfwer pennor. Håller ni på med tecdningar ur hwardagslifwet, eller skrifwer ni måhända verg? Guvernanten blef pionröd, och gömde mekaniskt