lig — och, som wi äfwen weta, hade hon nog sina skäl dertill, stackars menniska! Den himlaflammans de poetiska utgjutelsen, få fint praktiferad till älftlingen, låg nu på hennes hjerta, tyngre än de deri framsläpande rimmen. Skulle wäl det djerfwa för: söket lyckas? Skulle wäl hennes lefnads, af mot: aångens höstwind härjade, törnbuske ändtligen kläda fig i rosor?... Wid ett annat fönster står den unga fröken Emma och bläddrar i en bot. Uttrycket i Hennes ytterst sköna, med en liten anstrykning af före nämhet tecknade anlete, tilltännagifmwer någonting mes lankoliskt, owanligt wid hennes år, och dertill i up: penbar strid med de små groparne på kinden, i hwilka glädjen eljest måtte hafwa sitt hemwist. Kommer detta melankoliska uttryck af lektyren eller någonting annat? Swad wet jag, mitt herrskap! ..., fom min wän Ormar Odd säger. Om en skarpsyntare betraktare, än öfwersten, war rit inne i rummet, skulle han twifwelsutan hafwa märkt, att vv tre damernas ögon, gång på gång, wid det minfta ljud af steg, riktades mot dörren: Emmas ofta, öfwerstinnans oftare, guvernantens oftast. Men om ej öfwersten märkte det, så öfwerraskade nog de tre wäntande hwarandra på färsk gerning. Djupt rodnande öfwer att fe fin rena, jungfruliga blid bespejad, sänkte Emma hastigt ögat och fåg ide federmera upp från boken, ej en gång då Sebastian, på hwilken man wäntat en smula, inträdde, hwarwid gu vernanten spratt till, fom om hon fått en elektrisk stöt, och öfwerstinnan tog på fig sitt ljufwaste fmåleende. ( ort od