honom, emedan det annars wanligen är hwitgult. Med tillhjelp af en ståltråd lyckades det honom att få det ut, och si! en liten röd, hoprullad papperslapp föll i hans hand. — Hwad fan är detta! — ropade Sebaftian och uppwek papperet. Hwad fan är detta! — ropade han återigen, sedan han ögnat igenom detsamma. Detta fan man falla ett bombaftiftt prof på äkta guvernautspoefi! Och nu började han återigen högt pr I Från jordens krets Till himlens spets År karleken oh blir allrådande, Och wid en alskad bilds beskådande Man kanner ett få himmelskt ljuft bebådande Af fröjd oh smärta Uti sitt hjerta! — — Din sköna sång Hur mången gång Har jag ej aenomlast och åter genomläst densamma Med notand, ewig himlaflamma, Som ifrån hogre regioner blott kan samma, Liksom den höga polen Nedstammar ifrån — solen. Amanda. — Jo, fer man bara på! — sade Sebastian för fig fielf, efter en stunds häpen tystnad. — Nu är jag wackert fast. Men det är rätt å mig! hwarföre skulle jag här om dagen, för gyckels skull, lemna henne en afskrift af Stagnelii fång till Amanda, hwilken hon nu wisst gör mig den oförtjenta äran af att sjelf hafwa författat. Hon är kär i mig —, hon har fått en himlaflamma, och jag. .. jag är förlorad; ty en gu dernant liknar en hästigel: der han fugit fig fast, der sitter han. Men det är ide nog härmed, — fortfor