Norrländska Korrespondenten – 15 april 1863, sida 2

få der emellan aderton och tjnguåtta år, war icke utan fina behag, om dessa än woro något öfiverniog: na, och dessutom ofantligt sentimental, nb. i farl-fällskap; och dottren i huset, den sextonåriga Emma, mar ofantligt söt, ide stnndom, men alltid. Jag will nu fråga om man kan tänka sig en lyckligare adjutant, än konungens trotjenare, löjtnanten högwälborne herr baron Sebastian af Hjertensköld. Så tyckte han Åt: minstone sjelf, och jag tager mig nu friheter att ins föra läsaren i hang rum klockan I på f. m. nyss efter hans uppstigande. Wår hjelte, i nattrock och röra turkiska morgon: stöflor, har fatt fig framför en toilettspegel och är sysselfatt med ordnandet af sitt rika, swartlockiga hår. Hr Lejas underbart werkande macassarolja strykes med frikostig hand deruti och hela rummet fylles af den behagligaste parfym. På det leende uttrycket i adjutantens ansigte kan man se, att han ingalunda är missnöjd med sin wärda fysionomi, som äfwen för att wara rättwis, fabelns Narcissus knappt kunde hafwa haft skönare. Bäst han nu, lit nämnde hetniska narr, sitter förlorad i åskådandet af sig sjelf, störes han af en näpen kammarjungfru, som med en skälmsk blick lemnar honom en penna, med helsning från guvernanten, att han täcktes formera densamma och lemna den åter, om ej förr, wid kaffeborget. Adjutanten mottog pennan, men tog äfwen med detsamma, dock icke utan ett litet, litet motstånd, en kyss från budbärerskans rosiga läppar, hwilka, efter den ewinnerliga sedwanan, framstammade sitt sötsura: Mej, fy väl — Men nu bör jag alla mina sköna läsarinnor med ädel harm utropa: Fy! kyssa en jungfru! Ja, wisst war det oerhört plebejfft, och jag nästan fruktar, att min hjelte genom denna låga