— — — ——— — ä— —ä— — ——t — Ådjutanten. (Af W. v. Braun). Det war en gång en adjutant, som, i likhet med hjeltarne i wåra trenne snillrika författarinnors så moderna romaner, war begåfwad med de allrahöasta fullkomligheter. Han hade nemligen wackert lockigt hår, söt mun, ännu sötare mustacher och dertill de gudomligaste ögon. Han kunde spela pikett med ifwersten, förstod att hjelpa öfwerstinnan i lösandet af charader oc logogryfer, formerade mästerligt guvernantens pennor samt ritade de allratäckaste symönster åt unga fröken. Om man fummerar alla vesfa olitartade talanger, behöfwer det wäl knappt tilläggas att wår adjutant war en förklarad favorit i öfwerste Ehrenhjelms hus, uti hwilket han, följd af fin tjenstebefattning, war ständigt boende. Det war också ett hus der man kunde trifwas, ty öfwersten, en gammal rättfram hedersman, mar mycket sällskapslik, och hans stora förmögenhet gjorde att han hwarken behöfde spara på mat eller win; hwaraf följer fom corollarium att ban ide saknade talrita besök. Öfwerftinnan, som warit hoffröken hos högstsalig prinsessan Sofia Albertina, men, qwinligt uppoffrande, lemnat palatset mid Gustaf Adolfs torg, för att i en afläg: fen landsort lyckliggöra öfwersten och blifwa en mor för hang unga dotter, enda frukten af ett föregående äktenskap — mar ännu ide synnerligen långt öfwer trettiotalet och dertill ofantligt charmant nb. när hon det wille; guvernanten mamsell Amanda, en ungmö,