giösa ämnen, lemnnde man HA INCDmenniskor i fred. Egde man en full: komlig wisshet, att genom fina natur: gåfwor besegra andra, fökte man ide att genom en småaktig afundsjuka, i det man framdrog fig nästas swagheter i dagåljuset, beherrsta den skådeplats, på hwilc fen man befunne fig. Medelmåttan förkläder fig ofta en satirisk skepnad, och med den dissektionsknif den eger i sin hand, skonar den ingen. Utan rast och ro jagar den efter infallen, lyckas ftundom, men skjuter oftare bom. Det ädlaste förmår den att wända i löje. Den sanna öfwerlägsenheten försmår att lysa på sin nästas bekostnad. Den är lika ädel fom skonsam. Wanan of en intel: lektuel sysselsättning ingifwen en fann menniskokärlek, äfwensom ett werkligt in: tresse för sambällets wigtigare frågor. Man anser sig ej då längre för en framför andra privilegierad warelse. Om man eger insigter i åtskilliga ämnen, blir man icke uppretad öfwer den minsta obetydlighet, fom wore det alldeles der: hördt. En af okunnighetens stora olägenheter är äfwen den att sakna förmåga att bilda ett eget omdöme. Man fäster sig till den grad wid allmänna opinionen, att man efter dess måttstock rättar fina ytt randen, hwilka man utgifwer för egna tanfar. Utan smak för läsning, utan begär att odla sitt finne, blir förtal och tadel: fiufa den själsföda, man söker att förskaffa fig. Wisserligen skulle en fann, lefmante gudsfruktan i detta afseende ersätta en werklig bildning och ädel tunskapstörst. Men huru fällan tillämpas kristendomen på lefnaden?! Till och med wåra s. k. läsare synas fullkomligt glömma att det finnes ett bud af det åttondes innehåll, och tror sig när det andra och tredje efterlefwas hafwa uppfyllt allan rättfärdighet. Okunnighet alstrar sysslolöshet, och sysslolösheten är sertlighetens och alla ädla känslors död. Clutligen finnes det en werlligen ffön och upplysande tanke, i hwilken ofunnigheten och lättsinnet ej finna någon njut: ning. Det är föreningen af alla tänkande andar inom Europas gränsor. Ofta sakna de allt samband med hwarandra. De äro kringspridda här och hwar: men om händelsen sammanför dem, är ett ord nog, på det att den ene må i den andre igenkänna en själsförwandt. Det är ide någon särskild trosbetännelse, ice något wisst lefnarsyrke, fom förenar dem; det är en warm och helig kärlek till det moraliskt sköna, sanna och rätta, fom utgör föreningslenken dem emellan. 3 likhet med grufarbetarne söka de att än intränga i naturens innersta helgedom för att afslöja bittills outgrundliga hems ligheter, än höja de sig till spetsen af Kimborazzo, för att upptäcka några okända fenomener. Än studera de österlandets munarter för att forska i be största men: niskornas historia; än anställa de wall farter till Jerusalem, för att i de heliga ruinerna finna någon gnista, mägtig att upplifwa religionen och poesin. Korteligen, de män funna i sanning räkna fig till Guds folf, fom ide förtwiflande om mensklighetens framåtskridande, efterfträfwa att åt den eröfra och bibehålla tan: kens widsträckta konungarike. Okunnigheten, lättsinnigheten och en ytlig bildning förtaga samhällslifwets alla behag. Liften och sinnligheten äro te enda de förstå att uppskatta. Materiella njutningar utgöra målet för deras sträfwanden; med fin förmenta qpwickhet fåra de andras heligaste känslor. Deras råhet, stundom döljande sig under en förfinad yta, föreställer fig, att ffonjam: het och öfwerseende äro bewis på ett inskränkt förstånd. Att föga weta och föga hafwa lärt, blifwer icke någon wanära, då ej eget förwållande samt naturanlagen (fon inA2 2. AH SOT ky siaa Sortilf