Norrländska Korrespondenten – 11 april 1863, sida 3

. 2 2 Okunnighetens inflytande på men: niskans sedliga tillstånd. Hwar och en har någon swag, för att icke säga löjlig sida. Att tänka sig en karakter, fammanfatt af ivel fullfomlig: heter, är ett inbillningens gyckelwerk, fom förr eller sednare förswinner. Egenheterna hos hwar och en individ låna sig merändels till ett sarkastiskt skämt. Sinnen gifwas, hwilka heldre föredraga att lemna sig till pris åt det lögnaktigaste förtal, än att förlöjligas jåsom en pajazzo, blott de wända sina likar ryggen. En person af en dylik karakter döljer lika omsorgsfullt fina dYgder fom han böljer fina fel. Denna natur, få god den än synes, saknar ide fina löjliga sidor, ehuru få hafwa nog mycken skarpsinnighet för att uppfatta desamma. Smädelusten har det originella uti sig, att den wäl kan skada den gode, men icke den starke. Styrkan utgör sitt eget wapen, som är nog skarpladdadt för att döda löjet. Lättsinnigheten wördar, för att begagna ett uttryck af en moralisk författare från sextonde seklet, en materiel försigtighet. Man kan wara en klok och man affärs man, utan att ega utmärkta fjälsförmös genheter. Twärtom finner man ofta i detta afseende mera liknöjdhet hos en rikt utrustad man, än hos en med ytligare bildning. Den sednare, ur stånd att deltaga i ämnen af större omfåna och högre intresse, lefwer endast i hwad som rörer honom sjelf. Den qwide är ftundom elaf, den fnillrike nästan aldrig.