wid flera tillfällen fått erfara rikliga prof, lärer i dessa dagar ånyo hafwa donerat en större penningesumma till wärt samhälle. Röntorna af det skänkta kapitalet lära komma att anwändas för att åt de nödställda obotligt sjuka bereda tillfälle att i hemmet undfå nödig skötsel och sjukwård. — General Langiewicz och hans adjutant Henriette Pustowojtow ankommo söndagen bd. 22 Mars, skrifwes i SdledZeitung, till Krakan, ver den senare in: sattes i ett rum i polishuset på nedra botten med galler för fönstret. En smal gata skiljer polishuset från kastellet, der generalen blef internerad. (Generalen pästås nu mwara förflyttad till Gratz, få: fom telegrafen berättat). Fröken Hen: riette war påföljande måndagen, då en polack besökte henne, ännu tlädd i fin nationalkostym, en polsk fort rod, rikt besatt med snören och pelsbräm, under rocken en röd ylleskjorta, kragstöflar och grå benkläder. Hennes swarta hår war kortklippt och af hela hennes sätt kunde man knappast tro att man hade en qwinna framför sig, endast rösten förrådde henne. Fröken Pustowojtow är ett smärt ungt fruntimmgg, hennes bleka, wälbildade an: sigte war magert, en följd af strapatser under kriget, men hennes swarta ögon hade qwar sin fulla glans. Hwarje dag famlades en oräknelig menniskomassa utanför hennes fönster och in genom de rostiga gallren räcktes henne wackra blomsterbuketter. — En egen tillfällighet wille att generalen, då den nämnde polacken lemnade fröken Henriettes fängelse, stod wid sitt fönster i kastellet för att hemta frisk luft. Han igenländes genast, fi ger brefskrifwaren, på fin blåa uniform af en mängd personer; han helsades lif: ligt af folket och lutande fig fram ifönstret beswarade han helsningarna. Ges neralen stod länge qwar i fönstret ända till dess folen gått ned bakom Kodciuffos fästet. Den bittra jemförelsen låg nära: äfwen hang sol, hans blänkande stjerna, som lofwade att skänka så mycket ljus, hade blott allt för hastigt gått ned, ja ej mindre hastigt än solen nu gick ned wid horizonten. — Under öfwerskrift: Ett allwarligt ord från de döda till wåra dagars ftatdlyrklige och ny-lutheraner läser man i Blekingsposten: Biftopen på Gotland, doktor Johan Möller, anför i 3: dje häl: tet af den honom, år 1803, utgifna Väs ning i blandade religionsämnen följande doktor Luthers märkvärdiga ord, i def förklaring öfwer evangelisten Mattheus, i ordagrann öfwersättning få lytande: Jag önskar och ide, att mina böcker må ega längre fortfarande eller bestånd, än genom detta århundrade, för hwilket de warit till tjenst. Gud skall äfwen På andra tider sända sina arbetare, på lika sätt, fom han alltid gjort. Den store reformatorn ger här typligen tillkänna att han ansåg sig ej hafwa fullbordat reformationswertet, utan att han, som börjat det, lemnade åt kommande genes rationer att fullfölja detsamma. Jemte — — —