XIV. 8 horribel mesalliance Men ödet hade annorlunda beflutat. Wid samma tid fom wår hederlige Pluring bor: stade fig öfwer de strategiska snilleblixtar, hans fan: tasi utkastat, tilldrog sig hos gumman Stenström en annan scen. Strålande som en wårmorgon, wacker som en ros, frisk som ett winterny och glad som en lärka, stod Ragnhild wid sin rika blomsterkorg och walde bland def; skönaste rosor. Betänksamt nalkades hen: nes fina fingrar hwarje särskildt blomma och hennes blick for granskande öfwer blomkalk och blad. Fanns der en enda liten ofullständighet, förbigicks den blom man utan nåd och barmhertighet och en annan blef granskningens föremål. Omsider befann sig i hennes hand en bukett af de stönaste färger. Hon betraktade den på alla sidor, på nära håll. — Detta är således min gratulation på Axrelddagen... Skall han älska dessa färger? — sporde hon fig sjelf och en purpur, lånad af rosornas blad, spred fig öfwer hennes kinder. — Ja, helt wisst, ty de äro walda efter hans sinne och han förstår deras stumma, men wältaliga språk. Du rosa, sqwallra fritt ur skolan om mitt hjertas kärlek, du lilja om min frid, du blå förgätmigej om min tro och du lilla reseda om mitt blyga hopp om fällhet... men kring ditt hufwud, du lilla rosenknopp, lindar jag denna trohetens symbol, under önskan till Gud att detta måtte wara gjordt i en lycklig stund. Och härwid fäste hon med en chair silkesända en slät guldring kring en af de rosenknoppar, fom fmå