Norrländska Korrespondenten – 11 april 1863, sida 2

Kärleken hade åter gjort ett underwerk. Den hade till en framstående personlighet förwandlat en fatvamentffa sudd. Under sådane konjunkturer, påtagligen för honom gynsammare, än hans djerfwaste förhoppningar, hade han beslutat att i kampagnen för sitt gamla ungfarlghjerta lefverera afgörande batalj. Det fattades ho nom blott ett på tinnarna af hang medgångars tem pel, ett hjerta, fom klappade mot hand, en qwinna som bar hang namn, fom delade hang lycka och fom skulle bidraga att öfwer Pluringska successionen sprida ny glans. En sådan såg han alltjemt i Ragnhild. Hennes intagande person, hennes talanger, den uppmärksamhet och aktning hon allmänt wisades, allt förenade sig hos denna flicka att i grosshandlarens ögon göra henne till ett i högsta grad efterfträfmanse wärtt parti. Hennes afslag förra gången... bah! det more af ingen betydenhet... och dessutom — rTez sonnerade han — fan jag nu säga som Lasse Hierta, att omftändigheterna hafwa fig wäsentligen förän drat. Och få fan äfwen hon säga. — Ja — utbrast han — här måste bli slag i sak! Här maste, säger jag! Men inte på samma bräkande method fom sist! Nej, jag mill spela Supiter... jag stall fria i blixt och dunder... när jag får Wasen will jag lefverera stor batalj... jag sjelf och Wafen i centern... drätselkammarn och rårhusrätten på ena flygeln... och gumman Stenström och kassakistan på den andra... godt! Så ffe man ta vem, sa lärringen, tog kräfterna med tånal... Och hans anlete sken fom solen.