Norrländska Korrespondenten – 11 april 1863, sida 2

ger; pannan war icke weckad af ruckel och nattwak: der låg, med ett ord, någonting uthwiladt, äfwen hela hang menniska någonting morgonfriskt, hwars påtag: lighet alldeles ide motsades af ren hyfsning och om sorg, herr Pluring numera nedlade på sin toilette. Denna förwandling till det bättre hade mifent: ligen bidragit att höja den fordne rummellulten i allae ögon. Hans påpasslighet på sitt kontor, hang werksamma ingripande i stadens kommunal-lif, hang djerfwa men lyckliga spekulationer, hans ordentliga dietiska wandel och en plötsligen hos honom uppdars gad ny egenskap: förmågan att genom allehanda tons ster och artighetslnep förbinda fig damerna — allt hade tillsammanlagt den följden, att herr Pluring, ifrån att wara ett opinionens offer, en det allmänna ogillandets syndabock, inom kort blef alla menniskors förklarade favorit och högsta hönset i den merkantila korgen. — Hade han från början warit ett sädant der mönster, stulle troligen ingen hafwa wårdat fig om att se det, än mindre deraf göra wäsen. My, deres mot gjorte man stora ögon åt förändringen. Ofwerraskningen deröfwer war för wåldsam, att ide behöf, wa luft, och, i sanning! det blef också luft i luckan. Ett bedömande, ett förändrande, ett bravissimo, blan: dadt med ett och annat miftroende-votum! Kortelis gen: herr grosshandlarens omsadling gjorde furore i den goda residensstaden; alla kotterier täflade om hor nom; drätselkammaren walde honom till rrförane; han blef rådman; landshöfdingen föreslog honom till Wafa-rviddare, och det är en lefwande fanning, att der, wid den tiden, öfwer titulus Pluring i fimått låg nå gonting af den gloria, fom omstrålar wåra dagars De fer, i stort. Sic itur ad astra!.. — — kn—änjf-— —