Norrländska Korrespondenten – 8 april 1863, sida 4

hon krumbugtar fig... hon är en höna, ffa jag ha den äran att tala om för henne, en höna af ret pjaskigaste flag från hufwud till stjerten .. seså! will hon släppa mej? ... Ragnhild... släpp gumman genast, eljest blir Hon ond... — Jag släpper inte gumman förrän hon lofwar att uppfylla min bön... men jag fer att du börjar ge med dig, älstade moster . . . tad, af hela mitt hjerta tad! — slutade Ragnhild sitt anfall och etfpar warma glädjetårar föllo på gum mans wifnade find. Hon lösgijorde fig från den efterhängs na Ragnhild och for of ut i salen. J3 rörren wände hon sig om och sade med en ton, fom skulle wara särdeles afivisande: — Tro inte att du fan göra fom du will med moster din! Men ute i falen knäppte moster ihop fina händer i mörlret och utbrast: — Gode Gud ware tack ech lof för ett sådant barn! Inte ffa Blondinstan bli utan hjelp... men Ragnhild är rå en engel och gu nåde hennes man en dag, om hon får någon, om han inte bär henne på fina händer... om han inte fir hwilken skatt han i henne fått... — SÅ blind torde wäl ingen blifwa — yttrade en röst wid lakelugnen och, när gumman wände sig ditåt, bortlare Aref: we Palm kappa och handskar, samt hel: sare wördnadsfullt på Ragnhilds foftermor. — — — — — — — Å Klockan 10 på qwällen lyste honom gumman ut genom porten Då grefwe Palm trädde ut derigenom, sade han: — Godnatt, wördade tante, af hjertat tack för denna den lyckligaste aftonen i mitt lif! — Godnatt, min hedersgubbe lilla — swarade gumman — dröj nu inte allt: länge mellan hwar gång... och sof ött! — Helsa Ragnhild! — Tack, tad... Godnatt med fis, nu! Af denna lilla feen utom gumman Stenströms hus torde nu wåra läsare lätteligen sluta fig till den, fom denna afton passerat derinom. Och härmed skulle wi wisserligen wara förfwarade med att afsluta denna fmå ftadsbiftoria; men wilja dock, werfligheten likmätigt och för fullständighetens stull tillägga några rader, hwilta skola följa som Slut n. g.