Norrländska Korrespondenten – 8 april 1863, sida 3

lidandet med den oförtjenta tortyr hon utstått och den stadgade aktningen för hennes qwinliga wärde, knöto sig nu till den krans af wänskapsblommor, hwilka numera, gubewars! få ymnigt smyckade hennes till: waro, och mera, än någonsin förut, mar hon i privat: lifwet eftersökt, allmännare, än någonsin, i focieteterna uppburen. Det aår wanligen få till slut med werldens dom, när den fäller en oskyldig. En afton i skymningen sutto gumman Stenström och Ragnhild och småpratade wid något handarbete om nytt och gammalt. — Då jag tänker på huru det war för ett år sen — sade fostermodren — och jemför dermed huru det är nu, så får jag tillstå, min pulla, att Gud har warit bra nådig, fom på tenna tid wändt alla led: samheter i glädje. Och det är märkwärdigt, att Han i fina wälgerningar ofta begagnar obetydliga och rinan medel. Till exempel Miör-Aute, den kajan! Den största fyllrackan här finns ... oc ha wi inte i alla fall den busen att tacka för sanningens uppdagande? Wet du jag har funderat på att klä opp den trasdhanken och aem ett bar nya stöflor. — Moster är bra god mot honom. Han har ju redan fått få mycket, både mat och pengar. Men apropå! Jag har en bön till moster, den jag fruktar att framställa, men hwars uppfyllande skulle göra mig bra lycklig. i — Sesårer! — tänkte gumman för fig sjelf, fom länge wäntat på att Ragnhild skulle komma fmygan: des med någon bekännelse om fina hjerte-angelägenheter — sesåder! uu kommer det frypandeå ändtli gen! — Men högt swarade hon: — Hwad är det för en bön, lilla pullan? Du