och ålderdomens lott att undanpetas. Dimbilderna, de wackra poetiska, upplöste fia småningom. — Kullerstolen blef den gamla nötta lädersitsen i hans klass, bruten antog påtagligen Sara Lisas, hans gamla buss hållerskas, drag och af myrtenkronan och lagerkransen bef en karbas. Och derwid stannade det. SÅ egde den gamle hederlige magistern en ungs domlig illusion mindre och werlden en deciderad game mal ungkarl mera. Detta den enkla upplösningen på den ena gåtan. Nu till den andra, den om tituli Plurings trollfpö. Den är ännu enklare att läsa. Trollfpöet war helt simpelt den få kallade Mör-Ante, hwilken i fyllan och willan tagit fig en tupplur under en tät, wäl klippt och ansad granhäck nära intill de platfer, PRunden och Ljufva Ensligbeten, der mnåttergalen och Ragnhild få oförmodadt blifvit hwarandras grannar. När Mör-Aute waknade under granhäcken, afhöllo redan mnättergalen och en hennes hems liga tillbedjare fitt rendez-vous under Xjufiva En8ligheten8 täta löfwerk. Lik en försigtig general rekognoserade han terrängen och iakttog en afmwattande ställning. Han erfor derunder hwem älskaren war, erfor hwad som afhandlades om andras gota namn och rykte, erfor något om kontrahenternas inbördes för hållande med mera, fom ej få noga specificeras fan, och han ämnade just på vet mest arannlaga wis afa lägsna sig derifrån, då han ytterligare erfor att nättergalen8 tillbedjare just i samma ögonblick smög bort från fin hulda sköna, sagta, tyst, försigtigt, fom en räf i natten.