Norrländska Korrespondenten – 4 april 1863, sida 3

saknade ej sina komiska partier. Wi wilja likwäl icke trötta läsarens tålamod med detaljerad beskrifning derom, utan fästa oss endast wid refrängen. — OM låt nu allt wara glömt, goa fru Sten: ström — hade näftergaleu snyftande afslutat fin afbön. — Jnte för att hon kallar mig fru, må hon tro,.. jag låter inte lura mig af slik fåglalåt . .. men för att wisa att wi småfolk, som hon kallat oss, ha mera hjerta i oss, än ni, era förderfwade högsta hönor i korgen, få får hon Ragnhilds och min förlå telse, och det utan krus och tomplimanger. Seså inga lipningar nu inte... utan gack i frid och fynda ide härefter! v-näktergalen lommade skamflat fin wäg; och gumman Stenström knäppte ihop sina händer, drog en djup suck och utbrast: — Gutskelof dom äb öfwerkörda! Allt är nu godt igen! Sud signe Mör-Ante det swinet! Bara jag nu finge humör i min lilla Ragnhild igen! Men det fer betänkligt ut med den saken. Dock — tillade hon — det tör mäl gå ena ändan före och den andra efter! (Forts.)