berg ner i oansenlighetens, sjelfföraktets, grämelsens och glömskans Döda Haf. Hon hade ännn icke hunnit sansa sig från denna bestörtning, förrän några knackningar på dörren förs nummos, och musiksällskapets waktmästare inträdde och aflemnade ett bref af följande innehåll: Till Mademoiselle Blondin! Mufik-Sällffapet får härmed, af förekomne an: ledningar, underrätta, att det ur katalogen öfwer fina ledamöter utstrukit mademoiselles namn, hwadan mar demoiselle upphört att tillhöra Sällskapet, och torde kallelsebrefwet till pedellen återlemnas. På Mufikf-Sällffapets wägnar: Direktionen. Sedan pedellen aflägsnat fig, brusto finneågrörelsernas dammar och ett tjutande, wärdigt en näktergal, uppstämdes och fortsattes med irreguliera paus fer till dess ändtligen solen gått ned och natten gjorde slut på koncerten. Hon gick till hwila. Men hurn denna hwila skulle blifwa beskaffad, kan läsaren nog föreställa fig, vå han underrättas, att, utom fammetå förebråelsens och sjelfföraktets uggleskrän i hennes hjerta, äfwen hennes öron en hel timma nödgades uthärda tortyren af den mest infernaliska tfattmujit utanför hennes fönster. Plurings bref hade behörig werkan. På bestämd tid dagen derpå infann fig nätteraalen, utwakad, med rödgråtna ögon, ödmjuk och in: ställsam hos madam Stenström. Scenen mid den anbefallda afbönen, ven Ragnhild, fom undwek att fe henne, ide tillät, men den gumman dess ställe desto