fastnade, hade form af ett bref, befanns en afton liggande på hennes bord och hade följande lydelse: Mamfell Blondin! J anledning of de osanningar ni warit nog hjerts lös att utsprida om ett ungt fruntimmer här i ftaden, hwars namn jag icke ens mill utsätta på samma papper med edert och hwars rykte för öfrigt är öfwer alla misstankar, får jag härmed anmoda er att innan kl. 12 i morgon förmiddag hos detta fruntimmer — ni känner ganska wäl hwem fom menas — infinna er oh, genom afbön, ge henne den uppräts telse, hon eger rätt att fordra. — Om er bättre menniska icke skulle finna fig wid att lydigt efterfomma denna allwarliga uppmaning till upprättelje åt en person, fom ni få djupt sökt swärta; så will jag göra er derpå uppmärksam, att jag eger i mitt wåld ett trollspö, med hwars blotta widrörande jag ohjelp: ligt låter er hemfalla under skandalen och det all: männa föraktet. Jag bör kanske nämna att en pers fon, fom ni ide anar, warit wittne ej blott till det tillfälliga och oskyldiga sammanträffandet mellan en wiss person och henne, som ni beljugit, utan äfwen bewittnat hwad som pasferade en half timma förut i Ljufwa Ensligheten. Prosit! Fy f—n, mamsell Blondin! Wälj, o mennista; men wälj det bästa! Dertill råder er Pluring. Efter genomläsandet af detta bref, sjönk nåktergalen wanmägtig ned sin ländstol och öfwerhöljdes kring ansigte, hals och öron af ett blodrödt blygselns och sinnesförwirringens dok. Det war hennes ges mena intrigers qwällsskyar och de signalerade en ounds wiflig kullerbytta från hennes skenhelighets, koketteris, splitstiftnings, sqwallerförings och öfwersitteris Spets