sin ryga af noll och intet wärde mot triumfen att i stoftet hafwa krossat en... hwad skola mi säga? .. en person, som för henne icke lagt twå strån i kors. Det förefaller wid första ögonkastet som wore detta en orimlighet, ett omotiveradt påstående utan motswarighet i werkliga lifvet. Långt derifrån! Tv: wärr se wi mer än ofta, att en förolämpning från wissa naturer, om den notabene warit rätt gement orättwis, långt ifrån att föra den förlupnes förfoningshand i ven förorättades, tvärtom hos den förre uppdrifwer en känsla af bitterhet, ja någon gång af hat. Det fer ut, fom lunde man aldrig förlåta en person, den man djupt förolämpat, det öfwertag han just derigenom wunnit. Men mamsell Blonsins skadeglädje skulle, till styrka för tron på det rättas seger, blifwa af ganska kort waraktighet. Bäst hon triumferade öfwer den anrättning, hon serverat fin inbillade medtäflarinna och antagonist, började det här och der wisa fig smolk i mjölken, od) inom fort förnam hon med förffrädelje att der äfwen war bec i wällingen. 7— Smolket warskodde hon genom det oförklarliga, tillbakadragna uppförande, som åtskilliga af hennes s. k. intimare wänner började wisa henne, och de nå gon gång mystiskt framkastade warningarne att fopa rent för egna törrar innan man kastade smuts för andras, läto henne ana att någonting besynnerligt for i luften... En oförklarlig oro började röras inom henne. ÅBecket i mällingen war också icke af beffaffenhet att stilla farhågorna att sjelf få knäppa de hårda nötter, hwars frö hon utsått för en annan. Detta bed, hwari hennes onda tunga för altid