Norrländska Korrespondenten – 1 april 1863, sida 3

rodnande gömde sitt hufwund i örngåttet — detta olyckliga möte har kommit ut i stan och blifwit för: wrängt på det ohyggligaste ... och jag är nu en wija i... hwar mans mun... En häftig fpasmodiff gråt beledsagade den stackars flickans sista ord. Gumman satt som rörd af blixten. Blicken war matt och munnen widöppen. Omsider återkom hon till besinning och frågade med dof, nästan wi sande röst: — Och detta har grefwen utspritt? — Jag wille förswara honom... jag tyder att det är omöjligt... men... mi moro... tywärr ... allena! ... — Nej, si det wa just det Äherrskapet inte ma! — yttrade en djup basröst, och ett gammalt, grått karlansigte stack derpå fram i den till hälften öppnade dörren. Öfwerraskade sågo både gumman och Ragnhild åt dörren, hwilken nu öppnades helt och hållet och en gammal man met yfwigt skägg och höljd i paltor klef inom tröskeln. Det war stadens tjenstgörande lapp. — Skäms titt gamla troll, hur tu skrämmer folt! — utbrast gumman Stenström och rätade barskt på fin böjda lekamen. Hwem lofwar dej komma fmy: gandes på det här wiset ända hit in? Hwad är det Mör-Ante far och snokar efter? Ut i köket med dig, din kaja, och stå inte här och smutsa ner mina mattor! Och dermed ffjutfade gumman Mör-Ante uti tö fet och det med hiskelig fart. Hwad fom emellertid rem emellan afhandlades fan tills wirare wara läsaren förborgadt. Så mycket wilja wi blott antyda, att då gumman åter inträdde till Ragnhild, fattade hon med en wiss häftighet hen