Norrländska Korrespondenten – 1 april 1863, sida 3

tar hos fig ej någon del af lifwet, nemligen hwarken fann werksamhet, icke heller fann njutning, utan blott lidande, sjuklighet och krämpor, hwilkas följd är trafternas bortdöende. Den fom förrättar sitt dagsarbete, den, som utan upp: stof gör det, hwartill just nu tiden och hans inre krafts rena behof drifwer honom, han trifwes, hans inre wäsen utwecklar fig och widgas, werlden emottager honom wänligt samt hyllar och wår: dar honom, såsom fin wälgörare, fom sin prydnad, litsom han deremot i fig upptager en klar och glad bild af werlven. Likt ett kraftfullt träd, rotar han fig i jordens modevfföte och drifwer fritt och med fröjd sina grenar mot etherns ljusa höjder. Han merfar och njuter sannt: han lefwer. Den, som werkligen har omsorg för menniskors sällhet, han sörje derföre, att hwar och en inom sin trets må finna sitt sanna lefnadsyrke, sitt sköna dagsarbete, och att han med trohet och tillgifwenhet egnar fig deråt. Det är en mördnadswäckande, ehuru sällsynt, anblick, att se en man, hwilken hel och hållen är det, hwartill naturen bestämt honom, som fullkomligt lefwer i sin sanna kallelse, som redligt fulländar sitt dagsarbete. Rastlös och likwäl icke öfwerilad är hans wandring genom lifwet och werlden; hwarje hans steg är utmärkt of en frukt: bringande handling, och en hwar af hans handlingar inbringar honom en ny, högre, mer utwigat kraft. J hans lif är ingen tomhet, ingen ledsnad, ingen swårighet. Allt utfaller för honom lyckligt, allt tjenar för hans ändamal och inträffar, liksom kalladt af en främmande matt, i rättan tid, såsom medel för hans werksamhet, då det likwäl egentligen är hans högre bildade, friare werksamhet sjelf, hwilken till hans begagnande ombildar allt, äfwen det mest olikartade. Lugn ochtlarhet äro hans ledsagare hwarje ögonblick af lifwet; och, då han aldrig öfwar något inom sig stridigt, sammanfogar sig ock hela hans omgifning till harmoni för hans inre och lifwar tänslan af hans warelse med en wälgörande wärma, som drifwer honom till ny, glad wertsamhet. Derigenom erhåller det obetydliga menniskolifwet ett oändligt mwärde och ettinflytande på det omätliga hela, och detta sistnämda låter deremot, likasom herrskande öfwer den enskildes handling, alla hinder, hwilka uppträda emot hans torta dagsarbete, förswinna såsom obetydliga och kraftlösa. Också har historien befräftat, att alla de, fom gingo till sitt dags: arbete med den religiösa ivgen om ett harmoniskt helt, hwilket genom dem till en bestämd del borde befordras, snart och lyckligt öfwerwunno de swåraste hinder och just genom fin lifwade ifwer i rifare mått smatade lifwets fullhet. Wtttt..