Norrländska Korrespondenten – 1 april 1863, sida 2

hederligt!... Jaja ponera! ... Sånt ha wi sitt en gång förr! Stenström, salia kräket, talte alltid om en baron söderut, som tog sin lagårdspiga till gemål och sjelfwa Carl den tolfte gifte fia med en forpralsdotter från Borgsjö ... nej, det bär får jag Iof att ha ur henne och vet utan krus och fomplimenter!... Men fint ffall det gå till wäga, gubewars! Efter denna monolog, fom hos gumman förrådde mera blid för möjligheter, än synnerlig historisk uns rerbyagnad, rullare hon twärt of in till fin fofterdotter. Ragnhild lån med halfslutna ögon, stirrande på en enda punkt. Öfwer hennes tjusande ansigte hwi lade ett uttryck af denna apathi, fom någon gång efterträder en öfwerstånden själskamp eler högsta pos tansen af kroppslig smärta. Wid fostermodrens ins träde uppslog hon sina blickar och häftade dem på aumman. Denna nalkades sjuklingen med warsamma fjät, fattade kärleksfullt hennes hand och satte sig på sängkanten. — Hur är det, lilla pullan, har du sått en blund i dina ögon? — Mej... jag fan ej sofwa. — Står det åt hufwert eler bröstet? — Jag wet inte, — Gör det ondt nånstans? — Nej. — Hur ffa det bli nu då?. . a — Som Gud wil. Ack! ... den fom finge... I å I men förlåt mig, älskade moster, det war en... fyns dig... önskan! I — Nej säj ut, pullan min, är det någonting du will?... Will du att någon af dina wänner ska komma till dig?