Den år 135 ÅDlgervoven år 1 Till Swerige inkom digerdöden redan 1349 från Danmark, men ungefär littidigt, eller mot höften nämnde år, inför: des den äfwen från Norge till westliga Swerge. Sedermera rasade den i hela vitet, i synnerhet år 1350, få att minft en tredjedel af befolkningen derstädes skall hafwa omkommit. Konung Mag nus Smek (som äfwen regerade i Norge) utgaf en befallning, att hans Swenska undersåter skulle ödmjuka sig inför Gud, afstå ifrån all synd, fasta, bedja, gifwa allmesor, anställa processioner, m. m., men betta oaktadt fortfor konungen sjelf uti en syndig och lastfull lefnad, så att folket yttrade högt sitt missnöje öfwer honom, emedan man trodde, att pesten war ett straff för konungens synder. De förödelser digerdöden förorsakade i landet detta år öfwergå all föreställning och allt hwad historien wet att om föregående farsoter berätta. Ensamt i Wes stergöthland dogo 468 prester oc mun tar. På flera ställen lemnades de döda obegrafna, få att i Stocholm gatorna woro betäckta med lif S:t Lars dag skola, emellan ottesången och högmässan, 7,000 personer derstädes blifwit bort: ryckte; äfven konungens twenne halfbröter hertigarne af Halland, Håkan och Knut, blefwo offer för sjukdomen. Hela städer oc byar utdogo, få att deras namn och läge nästan glömdes, och marten blef öfwerwäxt med skog; Wermland blef så folktomt, att i lång: liga tider på flera mils afstånd inga åboer funnos. I dess bergslag skola blott en yngling och twå flickor förblifwit wid lif, oh iman upptäckte en lång tid vers efter kyrkor bortgömda och förgätna i de stora skogarne. Detta war fallet med Ekeshärads kyrka i Wermland. Så hände sig, att en lång tid efter digerdöden, en bonde i nämnde