Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1863, sida 3

Till Polens solk. Du ädla folk med dina dyra minnen Från grånad forntids hjeltestora dar, Du stolta amma än för hjeltens sinnen, Så länge du en droppa blod har qvar: Du, som i mensklighetens helga strider Ditt hjertblod offrat förr så mången gång, Och som ännu i smärtans hårda tider Din äras drapa slår med hoppets sång: Hvi blef din frid, din fröjd så kort på jorden, Hvi blef din frihet uti bojor lagd; Var du ovärdig ren din ära vorden, O, frälste dig ej mer en hjeltebragd! Fans ej hos dig de tappra fäders sinne, Som trotsa djerfdes hotet af en verld; Stod Sobieskys bild ej för ditt minne, När du i striden drog för hemmets härd? O, arma folk, Gud och du sjelf blott känner, Hur för din fosterjord du kämpat, blödt! Vi ha ej känt det qval, som hjertat bränner, Då det ser hemmet, ser sitt allt förödt. Dock våra böner hafva städse lågat För folkens väl mot fridens himmel opp, Och våra hjertan ha med vemod frågat, Om det för Polen mer ej fanns ett hopp. Ack, att vi kunde i vår famn dig sluta, Vårt brödrafolk i minnets tempelsal,