Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1863, sida 3

kn äkta mans klagan. (Tre månader efter bröllopet.) O, ve! o, ve, min syndare! Mitt fasansfulla öde, Nu först jag börjar tydligt se — Långt heldre bland de döde, Jag ville dväljas än att så Med henne genom lifvet gå... Hvad har jag gjort? ... Jag arme man! Jag dummat mig förskräckligt — Men derför och, tyvärr, jag fann Ett straff, mer än tillräckligt — Se, hin min lycka tagit har, Och lemnat trollet ensamt qvar... O, kärlek! kärlek! du har bragt Mig i ett s—ns klister! För din skuld gaf jag icke akt På hennes fel och brister — För din skuld blef jag hennes slaf... Som annars aldrig blifvit af. — Nu, ur min kärleksyra jag Försent gwnås har vaknat — Och hennes dygder och behag, Alltsedan dess jag saknat — Jag ser nu klart — och finner att Jag mig bedragit på min skatt... Nu ser jag att — men nog härom! — Hur fafängt är att klaga! — Ej lär väl finnas någon, som... Som vill min börda taga — Jag, fattig, syndig menniska, Får nog uppa mitt huskors dra... Och dock — o, IIerre! om du vill, Så kan du mig förlossa — Och ej min synd mig räkna till, Och ej i grund mig krossa! — Skilj oss! — och jag dig löftet ger: Så illa gör jag aldrig mer! — Isidor K.