Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1863, sida 3

wille gå; men grefwen fattade åter hennes händer och utbrast med ungdomlig eld: — Nåwäl, mamsell Ragnhild, jag hindrar er ide, er wilja är här lag! Blott ett will jag göra er upp: märksam uppå: huru wågar ni åt en man, fom älskar er, men för mås, öfwerlemna en hemlighet sådan som den jag nyss kommit i besittning utaf? Skall icke medwetandet att jag är delaktig af denna hemlighet, göra er orolig? — Utan twifwel! Det blir en kräfta, som fräter småningom bort min ungdomsglädje. Men olyckan har nu en gång skett och jag böjer mig ödmjukt under händelsen, wiss att den styres af händer, som äro starkare än min wilja. — Nå, men fruktar ni ej att möta mig i um gängeslifwet? — Nej, ty jag drar mig frän denna dag derutur. — Er hemlighet ligger i mina händer... nåwäl mamsell Ragnhild, fruktar ni ide för ert rykte? — Nej! — OM hwarföre ? — Emedan jag nu tror på er ridderlighet, herr grefwe! ö — Tackf, dyraste flicka, för dessa ord! — utbrast grefwen utom fig af förtjusning, och tryckte oemotståndligt en kyss på Ragnhilds hand — de breda ett he I lande balfom öfwer det får, er oförklarliga nyck gifwit mitt hjerta och de låta mig hoppas att mycket kan ljusna, som nu är mörkt och oförklarligt. — Det beror af er sjelf, grefwe Balm, att twetyda mina ord. Hon nickade med afmätt höflighet till grefwen sitt farwäl och aflägsnade sig med lätta, elastiska fjät. Balm stod några minuter qwar och såg med fors: