Norrländska Korrespondenten – 18 mars 1863, sida 2

rymma en böjelse, fom tydligen ide mar beswarad ... Kärlek och stolthet stredo om herrawäldet i den unga qwinnans hjerta — och striden fördes med ommerlande lycka. En wårafton tog hon arbete med sig och begaf sig till en af stadens täcka omgifningar. J en lund af unga björkar slog hon sig ned samt började syssla med innehållet i sin medhafda lilla sykorg. Sedan hon arbetat en stund, fällde hon fin söm på knäet och lutade fia tillbaka mot den hwita stammen af en björk. Plötsligen brast hon ut i konvulsivisk gråt, som räckte i flere minuter. Derefter stod hon upp, torkade tårarne ur de långa, silkeslena ögonfransarna, samt började, nästan inspirerad, följande monolog, den hon, med handen krampaktigt tryckt mot hjertat, inledde med skaldens ord: Tyg den du alskar! Bedrager han och Torka din tär, men bedrag iij tillika! Bättre och sallare kallar jag dock: Swikas, an swika! Derpå fortsatte hon, återtagande sitt arbete: — Tro ten du älskar! .. Ad, att denna sljufwa illusion en gång kunde uppryckas med rötterna lur mitt dåraktiga hjerta! Denna min böjelse har t tagit öfwerhanden och hotar mitt sinneslugn med uns dergång! Har jag då en enda rimlig anledning att nära ett hopp, fom aldrig ändå förwerkligas? O, nej.. nej! Twå hela år... och ide ett enda ord! 1 Fy, Ragnhild! Du har warit dåraktig ..: oförlåtligt våraktig, och ditt straff ligger i det plötsliga uppmatnandet från den långa dröm, hwaruti ditt sunda för: nuft warit försänkt. Nej! Grefwe Palm älskar dig ide... bar aldrig älskat dig, Ragnhild... nej, nej!